SÄLLSKAPET FÖR FOLKUNDERVISNINGENS BEFRÄMJANDE INOM GÖTEBORGS STIFT

VÄXELUNDERVISNINGEN

Växelundervisningen, i Sverige även kallad Bell-Lancastermetoden, hade ett stort inflytande på den svenska skolan under 1800-talets första hälft. Den byggde på en metod som utarbetades av två britter, Joseph Lancaster och Andrew Bell, vilka fristående från varandra kom fram till samma koncept: att kostnaderna kunde hållas nere genom att så många barn som möjligt kunde undervisas av samma lärare och i samma lokal.

Den första Växelundervisningsskolan öppnade i London år 1798. Till Göteborg kom metoden i början av 1800 talet: skolorna fanns ute på Hisingen såväl som inne i centrum. Den mest kända är nog Majornas växelundervisningskola som grundades 1821 och ersatte områdets fattigfriskolor. I denna skola undervisade man enligt Lancastermetoden fram till det att den förbjöds 1864.

Metoden byggde på att elever användes som monitörer, dvs extralärare. Barnen delades upp i grupper efter sin kunskapsnivå. Varje grupp leddes av en monitör. Grupperna stod längs väggarna eller satt i bänkar mitt i salen med monitören i mitten av sin grupp. Läsning och räkning tränades med hjälp av planscher uppfästade på träbräden, som monitören höll upp och pekade på.

Skolbänkarna var hierarkiskt uppställda i klassrummet. I den första bänkraden stod sandbänkarna, där de yngsta eleverna fick lära sig att skriva med hjälp av en pinne i sanden. Sedan följde några bänkrader där eleverna satt och skrev på griffeltavla. Längst bak satt de duktigaste eleverna som skrev med gåspenna på papper.

Lärarens uppgift var att övervaka och styra eleverna. Undervisningen pågick i överallt i klassrummet samtidigt och läraren signalerade, exempelvis genom att klappa händerna, när det var dags för eleverna att flytta sig till nästa grupp. Han skulle också förhöra eleverna när monitörerna angav att de var redo för examination – man hade små skyltar att hålla upp. De elever som godkändes flyttade vidare till nästa grupp, medan övriga fick stanna där de var.

Växelundervisningen var kostnadseffektiv i det att endast ett fåtal vuxna behövdes och att lokalbehovet var lägre än för sedvanliga skolor. Barnen tilläts också att gå igenom undervisningen i sin egen takt: snabblärda barn kunde avancera genom klasserna oberoende av sina jämnårigas takt.

Nackdelar fanns dock. Ljudnivån i lokalen kan inte ha inbjudit till studiero, och merparten av monitörer var nog knappast några medfödda pedagoger. Läraren skötte viss del av undervisningen, men var den mesta delen av tiden mer en övervakare än en pedagog. Undervisningen var mekanisk och gav lite utrymme för eftertanke – det gällde att memorera inte tänka. Växelundervisningen ansågs av många som särskilt olämplig för ämnen som krävde viss form av eftertanke, såsom kristendom.

Metoden övergavs inte helt i och med 1864 års påbud om direkt lärarledd undervisning.
Monitörer utnyttjades på sina ställen även under det sena 1800-talet.

Göteborgs Historiska Museums bildsamling
Majornas växelundervisningsskola med Gathenhielmska huset i förgrunden.
Foto: Sixten Strömbom ca. 1915    Läs mer

   

   

 
www.folkbildningssallskapet.se